We Were Paddlers

En spännande skildring av en bortglömd expedition.

De flesta av mina vänner känner kanske till att vi, jag tillsammans med två kamrater, var de första och så vitt som är känt de enda som försökt sig på att paddla uppför Flasabäcken. Ungefär halvägs tvingades vi vända efter att en rad bekymmer tornat upp sig. Detta var i mitten på 80-talet.

Eftersom inget av detta hittills finns publicerat vill jag här berätta några rader.

Först och främst var vi totalt oförberedda för vad som skulle hända. Vi var ute på en liten expedition på Kalixälven då vi plötsligt fick se Flasas mynning. Vi bestämde då spontant alla tre att vi skulle göra ett försök att paddla uppför bäcken. När vi väl kommit en bit ställdes vår expedition inför helt andra bekymmer än vad som brukar vara fallet under en weekend-expedition på Kalixälven. Här finns förstås en av orsakerna till att vi inte lyckades med vår målsättning. Hade vi från början planerat en Flasaexpedition hade vi så klart anpassat våra förberedelser efter detta. Jag vill däremot inte lova att detta skulle gjort att vi skulle lyckats bättre. En viktig ingrediens i alla djärva företag är inspiration och kampvilja. Detta led vi ingen brist på. Inte till att börja med i alla fall. Vad som tyvärr varit fallet hittills med alla expeditionsplaner till flasa har varit att de blivit "sönderplanerade". Det har teoretiserats för mycket tills all inspiration och äventyrslusta försvunnit och projekten slutligen lagst ned.

Teori och planering har sin tid. Handlingen sin. "Tänk inte, paddla!" Så löd vår devis. På gott och ont.

"Viljan drar halva lasset", brukade den legendariske skidåkaren Sixten Jernberg förklara sina framgångar med. Han hade kanske rätt. Vilja hade vi också. Vi kom inte mer en halvägs heller. Vad Jernberg inte förklarade var hur man tar den andra hälften.

Miljön vi mötte under färden kunde bitvis vara mycket fin och lättpaddlad, andra delar av bäcken kunde däremot vara besvärliga. Bäcken var ibland trång, forsande samtidigt som omkullblåsta träd låg rakt över den. Vattnet var grumligt och mörkt så man hade ingen aning om vad som dolde sig under ytan. Det sistnämnda var kanske mest ett psykiskt problem då expeditionsmedlemmar började fantisera och spekulera om vad som egentligen fanns nere i djupet. När det gäller myggplågan så låg vår expedition rätt i tiden. Detta var ganska sent på sommaren så myggen besvärade oss inte.

Hur som helst så är de praktiska problemen uppenbara då man tittar på ett sådant här projekt. Ett expedition längs Kalixälven, till exempel, kan lätt ordna försörjningslinjer för logistik efter morjärvsvägen. Vid Flasa däremot står saken i ett helt annat läge. Dessutom visste ingen förutom expeditionsmedlemmarna om vart vi gett oss av. Våra närstående trodde hela tiden att vi var ute på Kalixälven. Idag vet vi att det skulle vara möjligt att ha en depå vid Kälsjärv där en expedition skulle kunna fylla på förråden. Inför en eventuell ny expedition är detta en viktig lärdom och en möjlighet som om projektet ska bli lyckosamt inte får förbises.

Jag lovade berätta några rader. Det har jag nu gjort. Läsaren kanske undrar vad exakt som fick oss att överge planen och vända om? Jag klarar tyvärrr inte av att ge ett klart svar på det nu. Beslutet att paddla uppför bäcken togs gemensamt av tre entusiastiska paddlare. Beslutet att vända om togs lika gemensamt av tre härjade äventyrare. Jag tror att det kan krävas en till expedition uppför bäcken för att klart och tydligt, en gång för alla, ta reda på vad det var för bekymmer vi stötte på. Men inte ens detta skulle kunna ge ett klart svar. Tidens gång är en del i all existens, människors såväl som bäckars och skogars. Det vi såg då ser annorlunda ut idag. Det vi upplevde då skulle upplevas annorlunda av oss idag. Att idag sitta här och säga att det berodde på det eller det, skulle kännas som att fara med osanning. Vi visste inte ens då klart vad vi upplevde och hur vi kände. Sedan dess, har det runnit mycket vatten under bron över flasa. Våra minnen har blivit dunklare och suddigare.

Det är bäst att jag slutar här. Jag vill tacka läsaren för att han ville läsa dessa rader. Jag tror jag talar för alla tre som deltog då jag säger att jag uppskattar att läsaren vill ägna denna berättelse en del intresse. I den amerikaniserade kultur vi lever i väcker denna typ av äventyr ingen uppmärksamhet. Publiken älskar att se och läsa om "winners". Om folk som lyckas. För oss som kommer hem med oförrättat värv finns ingen nåd. Vad skulle vi möjligen ha att berätta? Den amerikaniserade kulturen har redan hunnit glömma att den själv uppstod genom herr Columbus misslyckade ansträngningar att nå Indien. Vad säger att våra försök att bryta igenom Flasabäckens snår skulle vara mindre intressanta?

Av

En av ”de tre”

Bakgrund. Publiceringen av denna redogörelse för den mytomspunna expeditionen uppför Flasabäcken innebär ett

historiskt genombrott i den lokala historieskrivningen. Ingen expeditionsmedlem har tidigare uttalat sig i media om

händelserna. Allt som hittills skrivits i ämnet, t.ex. boken "Vilse i en bäck - teorier och fakta om Flasaexpeditionen" av

Valdemar Grodanboll, bygger på spekulationer och påhittade fakta.