Ullern och dess kultingar

Mer om den spännande Ullern, det lilla djuret med det lustiga namnet

av Ulla Steglitz, amatörzoolog

Ullern är som bekant ett mysterium. När jag kom till Flasabäcken för att leta efter detta högintressanta djur hade jag bara mycket dimmiga begrepp om hur djuret ser ut. Det fanns inga fotografier att gå efter och ullern hade aldrig beskrivits av vetenskapen i modern tid. Därför packade jag både anteckningsblock och kamera. Här skulle beskrivas.

Ullerhannen bygger ett bo av kottar, något som gör honom närmast unik i djurvärlden. Det rasar ofta ihop, varför han måste ägna en stor del av sin vakna tid åt att laga boet. Han sover långa stunder, och hinner sällan fånga något byte att äta, t.ex. fisk eller ekorrar. Därför blir det alltsomoftast så att ullern sitter och knaprar på kottar för att lindra hungern. Kottar är inte bra för ullerns mage, och ger honom dessutom astma. Men det vet förstås inte ullern någonting om. Man får fråga andra djur.

Ullerns svans är purpurröd. Det behövs eftersom de annars inte skulle känna igen varandra. Ullrar har nämligen väldigt svagt utvecklade sinnesorgan. De har inget luktsinne, hör illa och är närsynta. Däremot har de tydligen färgseende, och purpurröda djur är sällsynta i skogen. Tyvärr gör det även att ullern blir lätt att hitta för rovdjur. Därför tillverkar ullern ett särskilt svansfodral av barr som det bär svansen i för att undgå upptäckt. Resultatet är lätt att räkna ut: ullern är ett ensamt djur, för att inte säga socialt handikappat. När en uller någon gång stöter på en annan uller i skogen, vet de knappt vad de ska säga till varandra.

Ungefär vart femte år lyckas två ullrar av motsatt kön komma varandra tillräckligt nära varandra för att den ena parten ska kunna bli havande med kultingar. Vanligtvis faller det på honans lott att framföda dessa. När kultingarna föds är de i stort sett blinda och döva, vilket de - som tidigare nämnts - fortsätter att vara även i vuxen ålder. I detta tidiga stadium har ullerkultingen gälar, fjäll i stället för päls och fenor i stället för ben. Efter en tid växer benen ut och den lilla kultingen blir mer lik sina föräldrar, som vid denna tidpunkt återgår till att syssla med boets vård.

De lite större kultingarna driver omkring i stora grupper längs bäckens stränder och letar efter förströelser. Med tiden tappar de bort varandra och påbörjar sina ensliga vuxenliv.

Ullerhonan lever i myrmarker. Där ägnar den en stor del av sin tid åt att leta efter myror, ett arbete som till stor del är förgäves. På vintern bygger hon en primitiv igloo på bäckens is och sysslar med pimpelfiske. Hon samlar även på sällsynta lavar i sin ensamhet.

Ullern jagas ibland för sin päls. Detta sker av misstag, då pälsen inte är särkilt klädsam och dessutom luktar illa. Det har hänt att ullern har jagats av andra orsaker; den som försöker äta uller blir emellertid besviken. Ibland jagas ullern för nöjes skull, men inte ens det brukar anses som mödan värt.

Ullern förekommer överhuvudtaget inte som motiv inom poesin eller konsten.

Ullern blir ca 35 år gammal. Sedan genomgår den en metamorfos och framlever sina sista dagar som bäver.

DJUR & NATUR - Trots att det finns så mycket natur kring Flasabäcken, har redaktionen mest intresserat sig för områdetskultur. Det är kanske beklagligt, men hela bunten är lealösa kulturvetare som knappt kan skilja en flugsvamp från en björk. Därför har vi anlitat en expert utifrån för artikeln om det lilla djuret. Ulla Steglitz är mest känd för underfundiga kåserier om två små katter i tidskriften Hemvävt, men hon känner även till en del om andra djur.