Flasaportalens språk

Varför skriver vi så tråkigt?

Det ska godvilligt erkännas att många texter som publiceras inom ramen för Flasaportalen präglas av en företeelse som många skribenter skulle kalla ”ordbehandlarsjukan”. Med detta menas en i somligas ögon onödigt ordrik stil, behäftad med bisatser och utvikningar - motsatsen till den ekonomiska författarstil som förespråkas av hart när varje skrivarskola i detta land och som praktiseras av varje självrespekterande litterär debutant.

Vår stil kan alltså definieras som ”sjuk”. Vad åsyftas då med denna diagnos? Är den en del av en större metafor, där det skönlitterära verket som helhet utgör ”kroppen”, och där onödiga utvikningar betraktas som en sorts elakartade svulster på denna språkliga kropp? Det är onekligen en slående metafor. Men varför ägna tid och kraft åt sådant? Metaforen som konstnärligt verkningsmedel är ju också död.

Vi lämnar sjukdomsbeskrivningen därhän. Låt oss se det hela ur ett annat perspektiv, och kanske i en - åtminstone inledningsvis - mer smickrande belysning. Vi menar att den ordrike skribenten verkar i en encyklopedisk anda. Med detta vill vi understryka att han eller hon önskar fånga in hela världen i varje mening och, likt encyklopedisten, formulera sitt ämne både heltäckande och objektivt. Den enkla utsagan är mångtydig eftersom den överlämnar tolkningen åt läsaren. Detta lämnar utrymme för missförstånd. Den omständlige skribenten försöker besegra denna mångtydighet med utvikningar, förklaringar och tillrättalägganden. Helst ska varje mening innehålla både författarens egna argument, underbyggda av orsakskedjor och logiska deduktioner, samt en överblick mot en vidare diskurs, inklusive vederlägganden av varje tänkbar invändning mot de anförda argumenten. Därmed inte sagt att man måste vara rigid i sitt tänkande och alltid ha en klar uppfattning i varje fråga. Även den encyklopediskt lagde skribenten kan gripas av osäkerhet och tvivel, men det påverkar inte på något sätt dennes framställningssätt. Snarare förstärks det av tvivlet. Den som vill redogöra för sin förvirring i en fråga måste med nödvändighet bli dubbelt så mångordig. Skrivandet fungerar här som en dialektisk forskningsprocess.

Grunden för denna form av skrivande ligger i encyklopedistens bristande förtroende för samtals- och publiceringssituationens naturliga dynamik. Denne är ständigt övertygad om att någon annan kommer att ta över samtalet så snart han (eller hon) tystnar. Därför ser hon (eller han) till att prata på tills hela f rågan är framlagd, och helst inom ramen för ett och samma meningsbygge. Punkten som avslutar

meningen betraktas som ett hot om nedtystning, att en ridå är på väg att f iras ned mellan talaren och auditoriet eller en dörr i begrepp att för alltid stängas. Den mångordiga stilen är ett uttryck för skribentens panik i mötet med den förmodat misstrogne läsaren. Det är den encyklopediska stilens paradox och dilemma: författarens strategi för att försäkra sig om att göra sin röst hörd är det som i slutändan gör att läsaren tröttnar och överger texten.

Till yttermera visso vill vi här inflika att det är ett välbekant faktum att lässituationen på nätet gynnar ett korthugget och ef fektivt uttryckssätt. Alla handböcker i nätpublicering förordar språkekonomi och undvikande av långa meningar. Den som publicerar sig i bokform kan i viss utsträckning tillåta sig att bli omständlig. Bokförfattaren kan på ett annat sätt räkna med sin läsares lojalitet och odelade uppmärksamhet. I bokläsandet ingår alltid ett moment av motstånd som läsaren är införstådd med på förhand, och därmed f inns - åtminstone initialt - en viss beredvillighet att överse med longörer. Nätsurfaren har inga lojaliteter annat än gentemot sitt eget höga nöje. Bara ett uttryck som ”till yttermera visso” är tillräckligt för att skrämma de f lesta insurfade läsare på flykten.

Vår stil är alltså dålig. Den är otydlig eftersom den är övertydlig. Den är snårig och otidsenlig och lämpar sig särskilt illa för läsning på bildskärm. Ändå framhärdar vi. Varför det? Kanske för att det är förbjudet. Kanske för att vi utgår ifrån att vi inte har några läsare som dömer oss.

---

Ovanstående har varit ett försök att skriva en apologi för den onödigt snåriga stil som utmärker alltför många av de texter som publicerats på Flasaportalens sidor. Det är ett projekt dömt att misslyckas. Det är bara att läsa igenom texten ovan. De formuleringar i huvudtexten som fungerar är de korta, kärnfulla meningarna som består av en enda huvudsats. Så snart ett kommatecken närmar sig känner läsaren hur ögonlocken blir tyngre och märker samtidigt hur fingrarna på tangentbord och musknapp otåligt börjar söka sig bort från den av töckniga dunster insvepta och svagt belysta scen som Portalen utgör.

Den uteblivna kommunikationen. Det är vår lilla seger; vårt blygsamma bidrag till den rika vävnad som är den digitala allmänningen. Vi besudlar nätet med vår orenhet. Vi gör livet lite svårare för alla som surfar in, höga på den digitala upplevelsens lättjefulla letargi. Vi bistår med tuggmotståndet. Det är i alla fall vår ödmjuka ambition.