Den sköna stilens estetik och praktik inom bobåkningen

Om Stiga snowracer, dess handhavande samt något om farkostens estetiska och sociala dimensioner

Den egentliga boben Sentida kopia

Inledning

Bob? Vi syftar här naturligtvis inte på den obskyra OS-sporten, utan på gräsklippar- och pingisutrustnings-tillverkaren Stigas folkkära snöfarkost Snowracer. Även lokalt - men felaktigt - känd som "styrkälke".

Här följer en kort introduktion till bobåkandets mysterier, tillsammans med några rekommendationer för användandet, vilka baserar sig på en rad naturgivna principer - som dock verkar ha fallit i glömska hos majoriteten av sentida bobåkare.

Innehåll: Först några ord om bobåkningens värde i relation till andra vinteraktiviteter. Därefter följer råd för utformandet av en bob-backe. Sedan inleds avsnittet med de handfasta reglerna för korrekt handhavande med rubriken Sitter man på en bob?, följt av en diskussion om bobens sociala dimensioner.

Därpå följer ett kortfattat manifest som redogör för det fulländade bobåket, kallat Den sköna stilen. Skribenten ställer sig sedan frågorna Är det farligt att åka bob? samt Hur har boben utvecklats? och kastar sig därefter in i rena spekulationer i ett avsnitt rubricerat Boben och framtiden. Avslutningsvis finns där även ett kort avsnitt med Tips och råd om vad man kan göra för att ytterligare berika upplevelsen av att åka bob.

Slutligen vill vi göra läsaren uppmärksam på att denna text uteslutande refererar till den klassiska blå boben med smala medar och platt ratt. Har man inte tillgång till en sådan, utan kanske lurats att köpa en nyare modell, kan man kanske ändå ha visst akademiskt utbyte av texten, även om man kommer att stå frågande inför de mer subtila aspekterna av vår redogörelse. Man kommer heller inte kunna dra nytta av de praktiska tips och råd som ges, då det rör sig om helt väsensskilda fordon.

1. Den sköna stilens estetik och praktik inom bobåkningen

Nu är vintern här igen och barnen tumlar ut i snön. Det verkar finnas en medfödd drivkraft hos de små liven att, närhelst snö finns att tillgå, utan dröjsmål vilja ge sig ut att leka och stoja i densamma. Några kastar snöboll, andra väljer att bygga kojor av den kalla vita kristallen, men den aktivitet som sedan urminnes tider lockat grabbar och töser av det rätta virket är den uppsluppna lek med döden som kallas bobåkning.

Vad är det då som skiljer bobåkning från de andra snölekarna? För det första skänker denna aktivitet ett element av spänning åt tillvaron, det ger utövaren en smak för höga farter, en för vuxenlivet nyttig oförvägenhet, men även en del blåmärken och förmodligen snö i skorna. Men - invänder någon - om detta är allt bobåkningen ger kan man väl lika gärna åka miniskidor? Nej.

De andra populära vinterlekarna är bara värda vårt förakt. Snöbollskastning, t.ex., är en förhållandevis barnslig aktivitet, där ett element av fara visserligen existerar, men då den ofta riktas mot mindre och svagare individer, kanske t o m i skydd av en fästningsliknande konstruktion av packad snö, kan man inte annat än dra den slutsatsen att snöbollskastning är en sport för fegisar. Det fästningsbyggande som snöbollskastaren ägnar sig åt besläktar honom med kojbyggaren - denna beklagliga varelse som i ett ängsligt, rituellt återskapande av moderlivet förfaller till ett regressivt trygghetssökande som i förlängningen blir en naturlig inkörsport till trånga småborgerliga värderingar. Kvar på listan över godkända snöaktiviteter finns nu bara bobåkandet - den ädlaste av vintersysselsättningar.

2. Något om bobåkningens mål och sociala dimension

Bobåkaren är inte ensam. Han eller hon ägnar sig åt en kollektiv sysselsättning där det yttersta målet är att, genom att balansera samarbete med konkurrens, ta sig i mål först av alla i gruppen. Det gäller att meddelst krockar, prejningar, fasthållningar m.m., försäkra sig om den främsta positionen i den klunga som förhoppningsvis uppstår. Den förhöjda livskänsla som alstras ur detta kortvariga tillstånd av hetluft är bobåkarens verkliga belöning.

Den som lyckas med att ta sig först i mål vinner naturligtvis medtävlarnas respekt, men inte nödvändigtvis deras beundran och sympati - två begrepp som är centrala inom sporten. Beundran kan man väcka genom att skickligt undkomma ett hinder på vägen eller t ex genom att göra ett spektakulärt hopp. Sympati väcks genom att misslyckas med att undkomma ett hinder på vägen (t ex att krocka med ett träd) eller genom att landa olyckligt efter ett spektakulärt hopp. Kort sagt finns det många sätt att genomföra ett bobåk på ett lyckat sätt. Det enda misslyckade åket är "fegåket", där man medvetet undviker hetluften och glider in långt efter de andra åkarna. En rutinerad bobförare bör kunna uppvisa minst en detalj på boben (vanligtvis frammeden eller ratten) som ersatts av reservdel p g a kollision eller vurpa.

3. I bob-backen

I idealfallet ser vår backe ut såsom följer: En brant sluttning beströdd med små osynliga isfläckar och kantad av stora träd som man nätt och jämt undkommer (det kan inte hjälpas att man emellanåt ådrar sig hjärnskakningar - ibland gör livet ont), med en avslutning som, skymd av höga plogkarmar, leder ut på en trafikerad bilväg. En bra bob-backe är i princip livsfarlig.

Om vi förutsätter att denna idealbacke nu är för handen, vad bör man som bobåkare tänka på? Det existerar en mängd oskrivna regler som varje seriös bobåkare med en gnutta självrespekt måste känna till och följa. Några av dessa regler är av teknisk natur, andra, och kanske de viktigaste, rör bobåkandets estetik. Till den senare kategorin hör den mest grundläggande regeln av alla, och även den regel som tyvärr oftast bryts: frågan om den korrekta förarpositionen på boben, ibland slarvigt kallad "sittställningen".

4. Sitter man på en bob?

Tvärtemot vad många tycks tro så sitter man inte på en bob. En sann bobestet ryser vid blotta tanken på att bestiga boben i den slappa och passiva s.k. "degställningen" (även kallad "dagispositionen" eller "titta-mamma-jag-åker-styrpulka!"). Denna kännetecknas av att föraren (i detta fall snarare "åkaren") sitter med ändan slött jäsande på sitsens bakre del, med fötterna låsta i en hopplöst löjeväckande position mot medarnas framkant, där tillverkaren av någon outgrundlig anledning felaktigt markerat platsen för fotens isättning. De lallande idioter till bobåkare som blint följer tillverkarens på enbart teori baserade instruktioner, och, i sin oförmåga att dra slutledningar ur egna iakttagelser rörande bobens egenskaper - samt blinda för vad som är socialt accepterat - i sin enfald framhärdar i denna skrattretande fåniga åkart, kommer aldrig att förnimma bobåkningens sublima kärna.

Frågan om den korrekta sittställningen är kanske den mest centrala i vår redogörelse. Därför har den fått en relativt framskjuten placering i texten. Men den är ändå bara en del av det system av förhållningsregler och principer för korrekt handhavande av boben som vi kommit att kalla Den sköna stilen.

5. Den sköna stilen förklarad

Det råder en viss oenighet rörande detaljerna kring uppkomsten av den s.k. "sköna stilen" inom bobåkningen. Några auktoriteter hävdar att stilen har krävt en lång utveckling, där fotisättningar, knävinklar, och rattgrepp avlöst varandra mot allt högre grad av förfining; en process som måste ha tagit åtskilliga säsonger i anspråk. En annan skola hävdar att "den sköna stilens princip" på något sätt finns inbyggt i begreppet "bob", och att den estetiskt känslige bobåkaren intuitivt använder sig av den sköna stilen oavsett instruktionsbokens eller omgivningens påbud. Det må vara hur det vill med den saken, det viktiga är att det existerar en åkart som är ideal, och att dess efterföljd garanterar estetisk tillfredställelse åt omgivningen och högsta möjliga åklycka åt föraren.

Någon läsare blir måhända betänksam inför den mångfald av regler som vi här presenterar, menande att "man kan väl låta alla åka som de vill?". Ett sådant påstående kan bara komma från en mycket oerfaren eller estetiskt handikappad bobåkare. Det handlar inte om obetydliga detaljer, utan om ett naturligt, intuitivt känt system av praktiker och ideal, vars delar inte kan separeras från helheten utan att denna oavlåtligen rubbas.

Det system som presenteras här ska alltså betraktas som en orubblig helhet. Varje avvikelse från reglerna innebär en förflackning av sporten och verkar förfulande på backen, något som i slutändan resulterar i s.k. "bobkaos", ett tillstånd som kännetecknar varje högkultur med vintersnö i perioder av moraliskt förfall.

6. Den sköna stilens fem grundpelare

Det ideala åket är ingen platonsk idé bortom mänsklig förmåga, utan kan utföras gång på gång av var och en som känner Den sköna stilens principer. Ett sådant åk kan beskrivas i fem punkter, kallade de fem grundpelarna:

1. Upplöpningen. Föraren springer en kort sträcka jämte boben med ett fast grepp om ratten. Samtidigt siktar han eller hon in sig på en lämplig position i banan och håller ögonen på medtävlarna.

2. Förarställningen. När föraren kliver på boben sker detta med ett smidigt skutt till den korrekta positionen. Framfoten vilar nu långt bak på medarna, nästan mot det bakersta av de två stålrör som bär upp sitsen. Knäna befinner sig strax ovanför sitsen eller i jämnhöjd med denna, vinklade inåt mot körriktningen för att minska luftmotståndet och nå optimal balans. Emellanåt kan knäna tillåtas ta spjärn eller söka viloläge mot sitsen. Förarens stuss vilar inte vid någon del av loppet på sitsen, allt för att föraren skall förbli flexibel och beredd att parera oförutsedda händelser med sekunds varsel. Armarna hålles lätt böjda, avslappnade men med ett fast grepp om ratten.

3. Nedfarten. Förflyttningen till backens fot sker på ett värdigt sätt.

4. Inbromsningen. Åket avslutas oförskräckt, manligt och helst med en sladd. Observera att denna regel, trots det olyckliga ordvalet "manligt", även gäller kvinnliga förare. Ett godkänt, men sämre, alternativ är att köra in i en snödriva.

5. Återbördandet. Efter slutfört åk skall boben återbördas till backens topp för ett nytt åk. Då inträder ytterligare ett estetiskt sett avgörande moment. Hur forsla boben till toppen på ett värdigt sätt? En bob bäres på förarens rygg. Under inga omständigheter får det s.k. "snöret" användas. Välmenande men okunniga föräldrar plägar ibland fästa ett sådant i det märkligt formade hål på frammeden, vars ursprungliga (och enda!) funktion är att minska luftmotståndet.

En skrämmande syn, som tyvärr blir allt vanligare, är när ännu ej bobvuxna barn dras omkring av okänsliga föräldrar i nämnda snöre - en mer förnedrande situation för barnet är svår att föreställa sig.

Det finns två korrekta bärarter: "den slutna", där man trär in armen från undersidan av fordonet, vars insida därmed sluts kring bärarens kropp och frammeden ligger an emot bakhuvudet, samt "den öppna", där man trär in armen från utsidan. Vanligtvis växlar man mellan de två bärarterna för att inte slita ut sig, de belastar nämligen kroppen på lite olika sätt.

7. Den lustiga bromsen

En detalj som kan tyckas viktig för en utomstående, men som för bobåkaren inte har annat än kuriosavärde, är bromsen. Eftersom denna är fullständigt oduglig i dess avsedda funktion, kan den med fördel monteras bort. Dock måste här påpekas att en skämtsam användning av bromshandtaget är möjlig. De två populäraste varianterna är "fontänen" och "bjällran". Den förstnämnda innebär att man använder bromsen på av konstruktören avsett sätt, vilket får som resultat att snö plötsligt sprids i en kaskad runt åkaren, utan att denne dock förlorar nämnvärt i fart. Detta väcker alltid munterhet hos medtävlarna, såvida dessa inte befinner sig i kaskadens träffområde, då de tillfälligt kan förvirras av den nedsatta sikten. På så sätt kan "fontänen" fungera som ett effektivt attackvapen i backen. "Bjällran" är en tillämpning som kräver en bob som har varit med ett tag, och där själva bromsbladet i stort sett hänger löst under sitsen som en följd av åtskilliga kollisioner och vurpor. När man skakar handtaget på en sådan broms kraftigt, sätts bromsbladet i svängning mot undersidan av sitsen och avger ett ljud som inte alltför avlägset påminner om en bjällras. Denna effekt kan användas för att vinna ett psykologiskt övertag gentemot lättskrämda medtävlare, eller för att dra de andras uppmärksamhet till något spektakulärt trick man föresatt sig att utföra.

8. Är det farligt att åka bob?

Det händer att oroliga föräldrar ställer sig frågan: vågar vi låta vårt barn åka bob? Är det inte farligt? Något som särskilt brukar oroa föräldrar är det obligatoriska s.k. vägkorsningsmomentet, d.v.s. den del av backen som korsar en trafikerad väg. Den första slutsatsen man kan dra är att risken är intimt sammankopplad med farten; Ju högre fart man har, desto kortare tid befinner man sig på den farliga vägen, alltså mindre risk för krock.

En annan mer generell tumregel torde vara: vi har inte krockat med en bil tidigare - alltså gör vi det förmodligen inte nu heller. Förenklat kan man säga att, visst ligger döden på lur här, men det gäller att se saken i de rätta proportionerna.

Med hjälp av den uppsättning säkerhetsregler som vi här har presenterat måste man nog säga att vi minimerat riskerna i bob-backen, inom ramarna för vad som är rimligt. Ingen dog på vår tid såvitt vi vet. Dessa enkla regler var med andra ord ganska pålitliga och kan rekommenderas till dagens barn.

9. Hur har boben utvecklats?

Boben har inte "utvecklats". Boben var fulländad från första början. Det var visserligen en utpräglad skrivbordsprodukt och som sådan en osannolik lyckträff vars verkliga potential aldrig kan ha anats av konstruktören. Den ursprungliga blå modellen med smala medar är fortfarande den ultimata boben. I omgångar har tillverkaren försökt förbättra sin produkt: först dök den obekväma och klumpiga GT-modellen upp, med sin omöjliga formgjutna sits. Med tiden kom denna modell att ligga till grund för nya varianter av den vanliga Svensson-modellen, med tragiska resultat. "Den sköna stilen" kan enbart utövas på den klassiska modellen. Alla förbättringar har varit till för att göra det bekvämt att sitta och jäsa på ändan. Varje försök till förädling har varit ett steg bort från fulländning.

10. Boben och framtiden

Boben var en gång ett visionärt lekredskap. Dess uppdykande i hemmet förflyttade den lycklige ägaren en bit in i framtiden. Plast och metall i en skön förening som skänkte stunder av sublim hänryckning mitt i den hemvävda sjuttiotalsvardagen. Kan boben verkligen ha samma transformativa kraft på en generation och en tid som främst kännetecknas av fantasiflykt i immateriella verkligheter och sittande på ändan?

Det är länge sedan de första bobarna i den klassiska blå och slanka modellen slutade tillverkas. Nu går den knappt att uppbringa på begagnatmarknaden. Är boben då en utdömd föredetting som inte förmår tillfredsställa spänningsbehovet hos dagens och morgondagens ungdom? Vi tror inte att det behöver vara så, men vi har sett hur bobens tillverkare Stiga (som för övrigt inte kallar den bob, utan Snowracer) inte har förmått inse storheten i den arketypiska blå modellen, utan för varje år alltmer fjärmat sig från idealet. Dagens bob är anpassad för barn som vill sitta på ändan och, hjälmprydda, glida ner i sakta mak och snällt bromsa in med ett resolut tramp på en väl fungerande broms. Åkare som aldrig kommer att mötas av respekt eller beundran, och vilkas förehavanden i backen bara leder till att bobåkandet i sig hamnar i vanrykte. Vem vet vilken gyllene framtid vi hade kunnat få möta om Stiga aldrig övergivit sin stolta blå? Hade boben spritts över hela vår värld, bland vänner av god fritidskultur överallt, jämnt fördelade i alla samhällsklasser?

11. Tips och knep

Om du vill förbättra bobens prestanda kan du pröva på att valla medarna med stearinljus. Det fungerar visserligen inte, men det är spännande. Det som händer är att du får lite sämre glid några dagar, tills stearinet är borta och allt är som vanligt igen.