Gåtan Soffy Treström
Vem är Soffy Treström - egentligen?
Det var i början av 80-talet som han seglade upp som den nya fixstjärnan på den litterära himlen. Soffy Treström var namnet på allas läppar, och anledningen var en sensationell debutroman betitlad Mitt inre. Sedan dess har han bara givit ut två romaner och ett par anspråkslösa diktsamlingar. I början av 90-talet tystnade han helt. Trots det har Treström lyckats inmuta en alldeles egen position på den litterära scenen. Han är på många sätt unik, både som författare och människa, denne norra Norrlands kustlands kanske störste nu levande skogslevande eremitskald (åtminstone inom romangenren). Ändå är det är det inte många som vet vem Soffy Treström egentligen är, och mycket få har en aning om hur han ser ut. Tills nu har det bara funnits ett känt fotografi av honom, det svartvita ungdomsporträtt som prydde omslaget till debutboken.
Mina personliga minnen av Soffy Treström sträcker sig till min tidigaste barndom. På den tiden var han känd i trakten som Flasamannen, Vilden från Sklörbacken, Skogsbohemen och andra fantasifulla namn. De flesta såg honom som ett sagoväsen, en mytologisk figur utan verklighetsförankring. Men många påstod sig ha sett honom i skogarna kring den urskogens pulsåder som kallas Flasabäcken. Det var också i denna miljö han skapade sina verk. Det var bäckens brus som ackompanjerade de första skrivarförsöken, och det var dit han drog sig undan när trycket blev för stort från en publik som ville lära känna personen bakom författarskapet.
Fjorton år har gått sedan han sist kom ut med en roman. Den kontroversiella boken Min kamp : episoder ur ett sjukt liv, ett delvis självbiografiskt verk uppbyggt som en serie flerskiktade drömsekvenser avbrutna av detaljerade, plågsamma beskrivningar av mänsklig degradering. På sin tid hyllades den som ett mästerverk, prisad för sin blandning av konkret, livfull betraktelse och dunkla stämningar. Romanen har kommit att bli en modern klassiker. TV-serien som byggde på boken fick titeln Drömmen om livet, något som många fann märkligt, då huvudpersonen i boken mer än någonting annat är besatt av tankar på döden. Under senare år har det varit märkligt tyst om Soffy Treström. Diktsamlingen Du ljuger, sjön suger, jag duger som gavs ut på eget förlag 1992 var det senaste livstecknet från den enigmatiske ordkonstnären.
Med dessa förutsättningar och med hundratals frågor pockande i bakhuvudet gav jag mig ut på en expedition för att finna och om möjligt undfå en stunds intervju med Soffy Treström.
- - -
Treström bor mycket enkelt, för att inte säga primitivt. Författaren har under lång tid undvikit kontakt med civilisationen, vilket gör att varken förlag, myndigheter eller ens Kungl. Postverket känner till hans exakta adress. Av hänsyn till Treströms integritet vill jag inte närmare beskriva hur jag tog mig till denna plats, men jag kan nämna att jag tillbringade tre dagar och lika många nätter under svåra umbäranden innan jag vid lunchtid den fjärde dagen kom fram till en enkel boplats, gömd för världen under några täta granar. Treström var inte hemma när jag anlände, men jag förstod ändå att jag kommit rätt när jag tagit mig ner i den trivsamma jordhålan som någon inrett med hemsnickrade möbler - där dyrbara konstverk trängdes med uppstoppade djur, soptippsfynd och en primitiv sanitetsanläggning.
Jag sätter mig ned att vänta. Minuterna blir till timmar och jag börjar så smått bekanta mig med jordhålans alla skrymslen och vrår. När skymningen sakta lagt sig över nejden och ljuset från det stearinljus som jag lyckats tända börjar bli otillräckligt, hörs plötsligt ljudet av någon som rör sig bland granarna ovanför mitt huvud. I nästa ögonblick dråsar en jättelik skäggig figur iförd fårskinnspäls och kosackstövlar med huvudet före genom taköppningen. Han kommer långsamt på fötter och ser sig tyst omkring i hålan. Treström verkar inte förvånad att se mig. Tvärtom ursäktar han sig för sin olyckliga entré, som han skyller på en tilltagande skumögdhet, och bjuder mig strax att dricka ett utsökt lingonbladste. Så småningom formar sig ett samtal mellan oss två.
Det är nu ett bra tag sedan du slog igenom med dunder och brak med din första bok. Sedan dess har romanerna inte varit särskilt frekventa, men desto mer omfattande. Hur ser du på din litterära gärning hittills?
- Ja du, Bruno. Jag tänker inte komma med någon analys eller börja intellektualisera kring något som jag betraktar som ett vanligt hantverk – mitt skrivande alltså. Om du vill veta varför böckerna är så relativt få kan jag bara säga att det nog har varit lite si och så med inspirationen ibland. Mina tankar ägnas kanske lite för mycket åt de vardagliga bestyr som är av nöden när man lever som jag gör. Men litet har jag ju skrivit. Du har ju läst dem själv, så jag behöver inte berätta om mina böcker här. Utom kanske den senaste, men den har jag ju inte visat för någon än.
Du arbetar alltså på en ny roman?
- Jo.
Det har gått fjorton år sen sist. Har du skrivit på den här boken hela den tiden? Det skulle i så fall kunna bli en ganska imponerande volym i bokhyllan.
- Jag har nog skrivit hela tiden. Det har väl inte blivit av att räkna sidor, men det är nog riktigt att det blir en ganska tjock bok. Man skulle kunna trycka den med väldigt små bokstäver. Pytte-pytte-pytte-pytte-pyttesmå. Då skulle det nog inte bli mer än några tusen sidor.
Det låter tungt.
- Inte. Det blir en rolig bok med färgglatt omslag.
En lättsam Treströmbok, det låter som en intressant ny inriktning.
- Jag sa inte lättsam, rolig. Om du inte tycker att mina andra böcker är roliga förstår jag inte vad du gör här.
Jag ser mig om i bostaden och kan konstatera att jag inte ser tillstymmelse till papper någonstans. Så sakteliga börjar jag misstänka att han kanske driver med mig, att allt bara är prat och att han i själva verket inte har skrivit ett ord sedan han gick in i sin självvalda isolering. Eller möjligtvis att han har blivit galen och bara inbillar sig att han har skrivit en bok. Då reser sig Treström plötsligt och med ett illmarigt leende pekar han med hela armen mot en stor tavla föreställande en grip i färd med att fälla en jättepanda i ett sydligt berglandskap. ”Det var en märklig …” säger jag, men innan jag hinner säga ”tavla” har han lyft bort densamma från väggen, och där döljer sig ingången till ett inre rum.
Soffy går in med en fotogenlampa i handen, och jag följer trevande efter. Han låter lampas sken spela över väggarna, vilka är täckta av bokhyllor fyllda med pärmar och lösblad i högar. "Det här är min roman. Den börjar här", säger han och pekar på en pärm mitt i röran, "och här fortsätter den", Treström pekar på en stor bunt lösa blad som ligger i hyllan på motsatta väggen. "Här är tredje kapitlet", säger han sedan och pekar strax ovanför sitt högra öra, och ett tag tror jag faktiskt att han menar att han förvarar dessa sidor i håret, som förvisso är av den omfattningen att det säkerligen skulle kunna härbärgera några kapitel, men vid närmare eftertanke inser jag att han menar att delar av boken ännu väntar på att skrivas ned. "Och det här skrev jag idag, det passar in på lite olika ställen." Han knycklar upp en lapp som han har haft i en av rockfickorna. Jag hinner uppfatta några enstaka, lösryckta fraser innan han stoppar tillbaka lappen i fickan, en handfull fragment ur den ännu opublicerade romanen:
"Förgrund: lika delar ljung och kimrök. Himlen: saliv."
"Man hade potatis som husdjur"
"Om jag ska dö idag, vill jag läsa morgontidningen"
"Det smakade gott, ungefär som bäver"
"Han hade pretentiösa långkalsonger"
"Telefonen ringer; jag kissar på mig. Somnar sedan."
"Äntligen ett begripligt ord: mumum."
"Någonting om gubben Gran, han som gick till stan"
Soffy Treström idag, eller i alla fall när artiklen skrevs
Jag vet inte om jag fick ur mig ett enda ord mer under vistelsen hos Treström. Kanske sade jag "adjö", kanske inte ens det. Jag snubblade hem genom skogen på ivriga men förvirrade ben. Mannen har antingen skrivit ett mästerverk eller så har han tillverkat ett pappersberg av osammanhängande smörja. Jag kan ha fått en glimt av en framtida milstolpe i den svenska litteraturen, men det kan lika gärna vara så att det jag bevittnat är det tragiska resultatet av en dåres maniska ordknackande. Eller kanske någonting mittemellan.
Frampå morgonkvisten kom jag ut på grusvägen som går genom Sklörbacken. En vit Opel stannade och gav mig lift. Jag somnade omdelebart i passagerarsätet, ivrig som jag var att bearbeta mina märkliga upplevelser i drömmen. Tre timmar senare vaknade jag med gryningsljuset i mina morgongrötiga ögon. Det var nu jag skrev ner de ord som jag hade uppfattat hemma hos författaren. Jag kan ha blandat ihop en del, kastat om och missuppfattat de svar han gav på mina frågor, men de små meningsfragment som jag för en sekund snappade upp från en skrynklig papperslapp var lika levande för mig som om de uppenbarats i eldskrift på mitt medvetandes firmament, därför kan jag också säga att de är återgivna exakt som jag såg dem, utan förvrängningar. Än har inte ekot av dem förklingat; de spelas upp i mitt inre med jämna mellanrum; en absurd parad av nonsensfraser, som trots sin obegriplighet ändå finner resonans i djupet av min varelse:
"Man hade potatis som husdjur"
KRONOLOGI - artikeln skrevs ursprungligen våren 1992, avsedd att publiceras i den fiktiva kulturtidskriften Frostkågekuriren. Då denna aldrig gavs ut i verkligheten är detta första gången texten möter en bredare publik. Med tanke på denna försening har en del ändringar gjorts i texten, bland annat har årtal ändrats så att den ska kännas mer samtida. Det hela är ju ändå påhitt, så det spelar knappast någon större roll. Romanen som omnämns i texten har i skrivande stund inte publicerats (juli 2008).
