Självtillräcklighetsdagen
Flasaområdets alternativa nationaldagsfirande infaller varje år på ett nytt datum. I år på Arne-dagen, 4 augusti.
Tanken att fira en "nation" med en allmän högtidsdag är frånstötande. Vi som bosättare vid Flasabäcken kan bara känna äckel inför den unkna
nationalism som statsmakterna vill pådyvla Sveriges invånare genom inrättandet av en särskild nationaldag. Vad exakt är det man vill att vi ska fira? Namnet Sveriges stolta klang? Gränslinjernas mystiska harmoni? Poetiska kvalitéer i språkets kärva kantighet? Kontrasternas spel i flaggans djärva färgkollisioner? Vår kollektiva lycka i att ha blivit födda i den del av världen som med störst framgång plundrat sig till det globalt sett oproportineliga välstånd som vi så självklart tar för givet? Nej, Sveriges nationaldag kan inte vara något annat än ett försök till återupplivande av dunkla ideal från det nationalromantiska 1800-talet och det bruna 1930-talet.
Sedan några år har invånarna kring Flasabäcken firat en alternativ nationaldag kallad Självtillräcklighetsdagen. Varför då detta individcentrerade namn? frågar vän av ordning och förfäktare av kollektiva ideal. Det är en bra fråga. Idén bakom dagen har varit att sätta kritiskt fokus på de romantiska föreställningar om nationen och folket som ytterst ligger bakom det politiska beslutet att inrätta en nationaldag. Därför har vi varit särskilt måna om att undvika de inne- och uteslutningsmekanismer som finns i dessa abstrakta kollektiv. Därmed inte sagt att det är oproblematiskt att använda ordet "självtillräcklig". Det är en svår balansakt att tala om det personliga ansvaret utan att hänfalla till liberalt flum. Därför har vi valt ett medvetet kontroversiellt ord så att den ironiska essensen i firandet ska bli tydlig. Självtillräcklighetsdagen är egentligen en internationaldag. Tanken är att den ska kunna firas av anti-nationalistiskt sinnade i alla länder. Än så länge har firandet dock enbart ägt rum lokalt vid Flasabäcken. Deltagarna har velat hålla det hela på en överblickbar nivå under det första stadiet för att se hur väl det fungerar i praktiken. Kan man alls genomföra en manifestation av det här slaget utan att det hela urartar till själva idéns motsats?
Vissa tendenser till just liberalt flum har märkts på en del håll under firandet av Självtillräcklighetsdagen. Med detta menar vi en människosyn som baseras uteslutande på självreflektion - där man antar att alla människor är utrustade med samma förutsättningar och gåvor som det reflekterande subjektet, som låt säga exempelvis kanske heter Jan Björklund, för att ta en slumpvis hopfogad kombination av svenska för- och efternamn. Låt oss vidare anta att denne Jan får makten att omforma en viktig del av samhället. Något grundläggande - låt oss för enkelhetens skull säga skolan, något som vi alla har erfarenhet av. När denne Jan skrider till verket för att omforma skolan, hur ser hans metod för att hitta lösningar för framtiden ut? Sätter han sig ner för att läsa forskningsrapporter? Ser han till att förhöra sig om en rad olika perspektiv och idéer med ett öppet sinnelag? Försöker han rentav hitta några av rötterna till de problem som finns i skolan i det omgivande samhället? Eller sätter han sig helt enkelt ner på sin kammare och tänker tillbaka på sin egen skoltid - drömmer sig bort till en tillvaro där det alltid var ordning och reda och alla, i alla fall i Jans tolvåriga föreställningsvärld, fick samma chans att visa vad de gick för? En värld där Jan fick guldstjärna. Och därefter skrider till politisk handling för att försöka återskapa denna lyckliga minnesbild?
Jan väljer förstås det sista alternativet, i sann flumliberal anda. I liberalens värld är det egna jaget samma sak som världen.
Det var en utvikning, men en del liknande attityder har som sagt förekommit under våra firanden av Självtillräcklighetsdagen. Småaktiga och kontraproduktiva resonemang som förstör den radikala och kritiskt kollektivistiska anda vi försöker odla.
Den flagga som sedan urminnes tider vajat över Myggjagarnas klubbhytt gjordes på ett tidigt stadium till en symbol för våra strävanden. Den antogs vid ett slutet möte som officiell flagga för Självrättfärdighetsdagen. Som bekant domineras flaggan av ett ljusblått fält. Detta innesluter på en vit bakgrund ett heraldiskt djur - den huvudlösa ormen/draken - som symboliserar liberalismens ande i världen. Längst upp ett magsjukegrönt band. Denna flagga är ämnad att hissas och viftas på ett ironiskt sätt.
Självtillräcklighetsdagen, alltså.
Härmed inbjudas var och en som läser detta att på sitt eget sätt manifestera sitt äckel över den officiellt sanktionerade brunhet som går under beteckningen Sveriges nationaldag. Lämpligtvis sker detta i samband med Självtillräcklighetsdagen, som i år - utan särskild anledning - firas den 4 augusti.
