Kottar

Långfilmen som blev en kortfilm som blev en stumfilm

Det skall sägas redan från början att Kottar egentligen inte är någon särskilt bra film. Den spelades in under tidspress och med minimal budget, men vad värre är: ingen av de inblandade, varken skådespelare, regissör, manusförfattare, fotograf, producent, scenograf, kostymör, attributör, eller ljudtekniker hade någon som helst erfarenhet av filmarbete!

Manusarbetet hade pågått under en längre period, kanske upp till fem år, men en kort tid innan inspelningen skulle börja bestämdes det att ett helt nytt manus skulle skrivas. Förklaringarna till detta var många och motstridiga: ett tidigt rykte gjorde gällande att originalmanuset hade blivit stulet av medlemmar i traktens lokalrevy, andra pekar på en misstänkt konspiration*, medan vissa uttalanden från regissören verkar tyda på att manuset helt enkelt kan ha slarvats bort av författaren. Den officiella versionen från filmbolaget, publicerad i ett pressmeddelande 1992-10-0X, i samband med att rykten började spridas i den lokala skandalpressen, är att det ursprungliga manuset helt enkelt var för dåligt för att filmas. Den förklaringen förefaller mindre sannolik för var och en som har sett det slutgiltiga manus som filmbolaget till slut godkände.

De förhållanden som rådde kring filminspelningen kan närmast beskrivas som kaotiska. Soffy Treström minns: "Som manusförfattare, vilket jag kan sägas ha varit åtminstone i teorin, kände jag ett särskilt ansvar för att alla åtminstone skulle ha läst manuset i förväg. Det visade sig vara svårt. Faktum är att några av skådespelarna inte ens ville läsa det i samband med filminspelningen. Det kändes som en besvikelse, men besvikelser är ju en del av livet. En viktig del. Vad vore livet utan besvikelser? Jag skulle inte känna igen mej alls."

Soffy Treström är inte den enda som minns inspelningen som svår, regissören och skådespelaren Bruno Brynja erkänner att han inte hade tillräcklig erfarenhet för att sköta en storskalig filminspelning med bara amatörskådespelare: "Jag krävde, KRÄVDE! av bolaget att jag skulle få professionella skådespelare till mitt förfogande, men icke! Producenten försökte intala mig att amatörerna skulle skänka filmen en "fräschör" som den aldrig skulle få med mer erfarna och luttrade skådespelare. Jag lät mig övertalas, om än motvilligt, men bara för att ställas inför ett ännu större problem: manuset. Den papperslapp som författaren överräckte till mig kvällen före inspelningen förtjänar inte ens att kallas ett synopsis. Det rör sig om en hastigt hopkommen skiss, nedtecknad i fyllan av en patetisk föredetting, en nolla som dessutom föraktar all sann konst och filmkonsten i synnerhet!"

Bakom namnet "Ragnar Varandra" döljer sig ingen mindre än Ragnar Skadskjuten. Ragnar, som spelar en av huvudrollerna i filmen, blickar högst motvilligt tillbaka på tiden för filminspelningen, och fylls av vämjelse därvid: "Det var inte så mycket manuset eller de andra skådespelarna, alla amatörer, som bekymrade mig. Jag kunde leva med ett bristfälligt manus - det kan tvärtom vara stimulerande för en riktig skådespelare att arbeta med ett minimalt manus eftersom det ger mer plats för improvisation - nej, det som bekymrade mig var den anda som rådde under inspelningsdagen, en atmosfär som alstrades av producenten och regissören när dessa i sina försök att övervinna osäkerhet och bristande erfarenhet lade sig till med en auktoritär ledarstil, och detta i kombination med deras fullständiga ovilja/oförmåga att kommunicera med de andra inblandade på annat sätt än genom direkta order gjorde att situationen blev fullkomligt outhärdlig. Det innebar dessutom att alla försök till improvisation bemöttes med regissörens otyglade raseri och producentens nedlåtande, spelat förbryllade attityd. Gång på gång påmindes skådespelarna om att "göra sitt" och inte slösa dyrbar råfilm med pajaskonster. Därför valde jag också att uppträda under pseudonym i filmen. Trots detta är jag relativt nöjd med min egen insats i filmen, även om den inte kan jämföras med mer framstående prestationer i de filmer som jag har medverkat i sedan dess, där jag givits friare tyglar i mitt skapande."

Martin Hudsamlare deltog visserligen inte i inspelningen av filmen, men har ändå en viktig del i dess tillkomst: "Det var jag som skrev det ursprungliga manuset. Jag arbetade på det i flera år, och betraktar det än i dag som mitt viktigaste verk, mitt magnum opus. Därför var det extra smärtsamt när man i stället gjorde filmen utifrån ett annat manus, som dessutom hade lånat stora delar ur mitt verk. Hjulet i busken var t ex min idé, för att inte tala om stenen på knäet ellermyggan framför linsen. Jag erhöll inte någon som helst ekonomisk kompensation för mitt arbete, utan fick i stället utstå förnedring och hån när filmbolaget, företrätt av producenten, gick ut i pressen och förklarade att manuset "refuserats på ospecificerade grunder". Mer kan jag inte säga i den frågan eftersom jag för närvarande, och sedan åtta år tillbaks är inblandad i en process mot filmbolaget i ärendet, även om denna ännu inte har nått rättssalen. Det sista ordet har ännu inte sagts i fallet med det förlorade manuskriptet till Kottar. Jag har många kvar."

Bilder från filmen Kottar

Balettscenen

Ragnar i rollen som Hanni Hatten Bruno och Soffy som Bruno resp. Johnny Weissmüller

Fakta om Kottar:

Produktionsår: 1992

Premiär: 1992 (inoffifiellt)

Format: Ursprungligen filmad för Cinemascope, sedan nerkopierad till Super-8

Manus: Soffy Treström

Regi: Bruno Brynja

Skådespelare: "Ragnar Varandra", pseud. för Ragnar Skadskjuten (som "Hanni Hatten")

Soffy Treström (som "Johnny Weissmüller")

Bruno Brynja (som sig själv)

Foto: Bruno Brynja, Ragnar Skadskjuten

Kostym, rekvisita: Upphittat på inspelningsplatsen

Pyrotekniker: Soffy Treström

Producent: Ingen av de inblandade kommer ihåg hans namn, men antingen för- eller efternamnet börjar eventuellt på en konsonant.

Slutligen: se Kottar!

*För mer information om alla konspirationsteorier som florerat kring inspelningen av filmen Kottar, se boken "Makten över en film - reflektioner kring inspelningen av Kottar" av Tom Rabalder (ev. pseud. för Martin Hudsamlare). Tvillingdeckarnas förlag, 1995.

Redaktionens kommentar. Vi vill understryka att de åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna. Vi försvarar hans rätt att uttrycka dessa åsikter, men vill samtidigt framhäva att dessa inte nödvändigtvis delas av hela redaktionen. Undertecknad, t.ex., tycker att det är en jättebra och spännande film med stora skönhetsvärden.