Brännarna
Historien om den märkliga Brännarsekten
1. "Debaclet"
KRISTENDOMEN KOM SENT TILL KALIXBYGDEN. De svenskar som koloniserade Norrland på 1300-talet tog över ett land bebott av vildar och avgudadyrkare (se Fig. 1). När Kalixborna ett århundrade senare slog ihjäl kyrkoherden Olof Matzon från Luleå var det ett tecken på att motståndet mot kyrkan ännu levde kvar i Norrbottens kustland. I ett försök att civilisera vildarna kom självaste ärkebiskopen Jakob Ulvsson 1472 till Kalix för att inviga och välsigna tre viktiga kyrkoinventarier: ett kors, en helgonbild och en avbild av den heliga jungfrun. Tanken var att detta skulle göra Kalix kyrka till en vallfartskyrka och påskynda kristnandet av bygden. I stället blev det startpunkten på de antikyrkliga oroligheter som historieböckerna benämner Debaclet vid Flasabäcken.
Namnet Debaclet är omstritt. Det dyker upp i skriftlig form först på 1600-talet (se exempel i fig. 2 nedan). När Debaclet diskuteras i en lokalhistorisk skrift över Sklörbacken som utgavs anonymt på 1840-talet råder ovisshet om ”Debaclet” syftar på själva oroligheterna eller en enskild person som ledde upproret. De ytterst osäkra källorna förtäljer att oroligheterna hade sin grund i kyrkans krav på iakttagande av sabbatens helgd. I äldre och mer kristligt fromma tider innebar detta att folket förväntades infinna sig i kyrkan på söndagen och att inget arbete fick utföras mellan solens upp- och nedgång under denna dag. En grupp boende längs Flasabäckens stränder var av annan uppfattning. De tyckte att de kunde ha bättre saker för sig på söndagarna än att nöta kyrkbänken (något kyrkan förmodligen ännu inte var utrustad med, vilket i någon mån kan förklara oviljan). Dels ansåg de sig ännu inte tillräckligt övertygade om kristendomens förträfflighet, dels ville de ogärna åka in till samhället och trängas med folk. Dessutom hade man redan sin egen kult, som man gärna ville fortsätta att idka. Kultens ceremonier bestod av att man vistades i en stor grop där man gjorde olika grejer. Exakt vilka grejer förtäljer inte de historiska källorna, och arkeologiska utgrävningar av en trolig kultplats i nuvarande Stenbäcken har inte gett några meningsfulla resultat, annat än att någon verkar ha kastat stora mängder småsten mot olika föremål, t ex större stenar. I ett hörn har någon eldat vid upprepade tillfällen. Korvpinnar har återfunnits i närheten av gropen.
Debaclet lämnade inte många spår efter sig, men levde länge kvar i muntlig tradition. Med tiden kom berättelsen att alltmer ta formen av en legend i takt med att många egendomliga detaljer lades till. I den ovan nämnda 1600-talsversionen av berättelsen om Debaclet slutar historien med att en stor himlakropp slår ner vid Flasabäcken, utplånar en gammal kyrka och lämnar en stor grop efter sig. En illustration från denna viktiga källa (Thet stoore debacle vidh Skloribacken ock hure som Gwdhs föhrnekielse brachte himblen nedher) återges i marginalen till vänster (Fig. 2).
Närhelst oroligheter på nytt blossade upp i området hämtades näring från de många bisarra historierna om Debaclet. När den mer sentida upprorsledaren Oraklet får sitt tillnamn vid mitten av 1700-talet, är det en tydlig vinkning till denna centralgestalt i den lokala historieskrivningen: Oraklet uttalas nämligen med samma betoning som den legendariske föregångaren: Orácklet.
2. "Oraklet"
Brännarnas högste ledare, Stordruiden, stammar enligt traditionen i rakt nedstigande led från den närmast mytiska gestalt som i historieskrivningen brukar kallas Oraklet. Det är en person som vi i stort sett inte vet någonting om, annat än att han förmodligen levde runt skiftet mellan 1600- och 1700-tal och var ledare för en sektliknande grupp som senare utvecklades till Brännarna. Troligtvis är tillnamnet Oraklet sentida och togs i bruk långt efter personens död. Oraklets verkliga namn har alltid varit höljt i dunkel.
De tidiga skriftliga källorna är få; faktiskt obefintliga om vi letar i Oraklets egen samtid. De första rapporterna om brännarnas aktiviteter är en serie rättsprotokoll i mordbrandsmål f rån 1720-talet. Då hade Oraklet förmodligen redan varit död i några år. Han omnämns där som
then afledne dagdrifvaren ock supvthen, hvarom de [=Brännarna] tala medh högtijdhelighan achtning
Brännarnas egna bevarade dokumentation av rörelsen går tillbaka till slutet av 1700-talet. Man har förmodligen skrivit historik och fört protokoll långt tidigare, men de äldre delarna antas vara uppeldade. Orsaken till att vi känner till Brännarnas egna dokument är att ett urval centrala texter fotostatkopierades i mitten av 1980-talet av en medlem av De ännu äldres råd i samband med föreningens årsfest. Några exemplar efterlämnades i bråten efter festen och togs om hand av utomstående. Dessa dokument är väl kända av forskningen och har även tryckts i sin helhet i boken Brännarna i muntlig tradition och skriftliga dokument (Luleå, 1995).
I januari 2006 gjordes ett sensationellt fynd i ett gammalt uthus i byn Gammelgården. Vid en röjning inför en loppmarknad upptäcktes i ett plåtskrin en stor mängd dokument skrivna på pergament och lumppapper. Skrinet har förmodligen tillhört en för länge sedan avliden Brännare ur den innersta kretsen, alltså en medlem av De ännu äldres råd. Bland dessa dokument fanns originalen till en stor del av de texter som tidigare varit kända som fotokopior av senare avskrifter, men även en mängd brev och andra redogörelser för Brännarnas verksamhet och traditioner. Några av dem är så gamla att de tros vara samtida med Oraklet; bland dessa ett, kallat Hundbrevet, som förmodligen är av dennes hand. Det rör sig om en kuriös skrift utformad som en bok och illustrerad med en stor mängd primitiva träsnitt (Fig. 3). Det är förmodligen inte ett riktigt brev, men det är till stora delar skrivet i en form som påminner om ett brev. Skriften behandlar huvudsakligen seden att äta hundkött som praktiserades av de tidigaste Brännarna. Denna sed upphörde redan efter en eller ett par generationer, vilket brukar förklaras med en kombination av hundbrist och sviktande aptit.
Hundbrevet är undertecknat Pethrus Virgacelsus, Oraculum via serpens. Det mesta talar för att Hundbrevet skrivits av det ursprungliga oraklet. En analys av bläcket och pergamentet pekar på en ålder av ungefär 300 år. Vi kan inte vara helt säkra på att oraklet är den verkliga författaren; som bekant har tillnamnet Oraklet traditionsenligt burits av sektens stordruid i århundraden, men det rör sig under alla omständigheter om ett mycket tidigt dokument.
Ovanstående resonemang kanske inte skulle vara så intressant om brevet enbart handlade om att äta hundar. Författaren gör emellertid många utvikningar och beskriver detaljer i brännarnas kult som den alltså ursprungligen bedrevs. Det mest anslående är att själva eldandet spelar en så relativt blygsam roll i sammanhanget. Elden verkar betraktas bara i egenskap av att vara ett av de fyra elementen jord, luft, eld och vatten, som vart och ett var länkat till kultiska ritualer. En kort sammanställning av dessa följer här:
Vatten - det årliga badet genomfördes i Flasabäcken, ”i dess kallaste lopp”, under vårfloden. Målet var - gissningsvis - att uppnå ett extatiskt tillstånd av frusenhet då alla tankar rensas ur medvetandet när personen blir ett med sina frossbrytningar. Det kan också ha varit så att man helt enkelt gillade att bada i kallt vatten.
Jord - man byggde en sorts bakverk, jordkakor, med hjälp av "spann ock spahde" som man sedan låtsades äta upp under högtidliga former.
Luft - årliga visseltävlingar anordnades i samband med höstdagjämningen, där man bedömde ljudvolym, tonkontroll och scenisk gestaltning. En ”visselkung” eller ”-drottning” utsågs, varpå denne fick uppdraget att söka sig långt in i skogen och, efter två övernattningar och iakttagande av fasta och under meditation, långsamt söka sig tillbaka till bebyggda områden, högljutt visslande.
Elden, slutligen, hyllades genom att man grillade korv under stillsamma sensommarkvällar när man inte hade annat för sig. Ibland kunde korvgrillningen urarta till rent okynnesbrännande av kottar, kvistar och diverse skräp som man hittade runt eldstaden, men alltid under kontrollerade former och under överinseende av målsman.
Så långt Oraklet och Brännarnas allra tidigaste historia.
3. "Brännarna"
Vid mitten av 1720-talet uppträdde en sektliknande grupp som svaranden i två rättegångar gällande mordbrand. De kallar sig inte uttryckligen för Brännarna, men i ett flertal sammanhang nämns en ledarfigur som uppenbarligen har dött ett antal år tidigare. Han beskrivs i motstridiga ordalag som ”enn trollkaar, enn erzkiättare, enn fromm mand [...] ett oracul”. Gruppen ska under denna ledare ha samlats och genomfört ritualer av ett slag som inte närmare preciseras. Sedan ledaren dött har gruppen splittrats i flera mindre grupper som anammat olika delar av Oraklets lära och kult. Där fanns Luftsträvarna som gjorde upprepade försök att tillverka en flygande maskin. Där fanns Jordkarlarna, som ska ha grävt ett tunnelsystem i skogen ovanför Bergtjärn och sedan aldrig mer hörts av. Där fanns även Vattenfolket som gjorde ett kortvarigt försök att leva på enbart vatten. De påträffades några veckor senare av pilgrimmer på väg till Myggjagarnas klubbhytt, döda eller avsvimmade. De överlevande svor att aldrig mer röra en droppe vatten. Vattenfolket ska enligt denna källa inte ha blivit särskilt långlivade.
Slutligen har vi en grupp som dyrkade elden. De kallar sig själva inte något särskilt, men rätten omtalar dem som ”ildarne”. De beslöt att viga sina liv åt att samla in brännbart material och tända eld på det (Fig. 4). Tyvärr kom man med tiden att uppfatta i stort sett allt som kom i sin väg som brännbart material, och det hela urartade i en rad omfattande skogsbränder samt försök att tända eld på både djur och människor som de fann misshagliga.
Rättegångarna blev slutet för den ursprungliga brännarsekten. Alla 40 medlemmar dömdes till döden och avrättades ”å båle”. Sedan blev det tyst. Mycket talar dock för att en liten spillra av sekten överlevde denna masslakt. Eldandet fortsatte troligtvis mer på hobbynivå och framför allt mer på det teoretiska planet, med författande av allehanda manifest. Det var också under de närmaste årtiondena som Brännarna författade sin ”stoohra ock hemblige scrifft” som fick titeln Om Eldhen, ock de ting, som Eldhen retzligen tilhööra
Innehållet i Brännarnas heliga skrift är i stort sett helt okänt för utomstående - med undantag av titelsidan som finns i Kungliga Bibliotekets samlingar (Fig. 5) - men i Gammelgårdsfyndet återfanns bland annat ett fragment ur en längre skrift som man misstänker kan vara Om Eldhen… Fragmetet består av tre sidor tryckt text i form av en alfabetisk uppräkning, gissningsvis av ämnen och föremål som anses lämpliga att bränna. Fragmentet återges här i sin helhet med normaliserad stavning.
[…] ikoner, ikosaedrar, illustrationer, insekter, insignier, inskriptioner, jaktredskap, jaktstugor, jaktvapen, jetonger, jordgubbar, jordkällare, jordnötter, jordärtskockor, jordbruksredskap, julgranar, julklappar, julkrubbor, julprydnader, jurister, juveler, järn, kabinettskåp, kackerlackor, kadaver, kaffe, kaffebröd, kaftaner, kajaker, kakor, kalhyggen, kalasbyxor, kalejdoskop, kalendrar, kallbadhus, kamferträ, kammar, kampaniler, kanapéer, kandelabrar, kanelbullar, kaniner, kanoter, kantareller, kantater, kapell, kaprifoler, karbunklar, karduaner, karduser, karneoler, karotter, karpar, kart, kartescher, kartonger, kartuscher, kartusianer, karyatider, kaserner, kasperdockor, kasperteatrar, kastaler, kastanjer, kastanjetter, kastell, katapulter, katter, kattun, kautschuk, kavajer, kavring, kentaurer, keruber, kistor, klavikord, kloasongväggar, klockor, kloster, klot, klubbhytter, klädnypor, kläder, knappar, knivar, knopar, knott, knyppeldynor, knäbyxor, knästrumpor, knävelborrar, knölar, koaffyrer, kodicill, koffertar, koggar, kojor, kokorder, kokonger, koks, kol, kollekthåvar, kolofoner, kolonner, koloratursopraner, komedianter, kommittédirektiv, kommunikéer, kompasser, kompendier, kompensationskrav, komplexiteter, komplotter, komponister, komposter, kompresser, koner, konfetti, konkordanser, konsertprogram, konst, konstakademier, konstverk, kontinenter, kontor, kontorsmöbler, kontrabasar, kontrakt, konvojer, koordinater, koppar, kor, korall, korgar, korinter, koriander, korister, kork, korkmattor, kornbröd, kornetter, kornischer, korrespondenskurser, korridorer, kors, korseletter, korsetter, kortbyxor […]
4. "Korsbrännarna"
Under stora delar av 1900-talet har Brännarna hållit en låg profil och bara visat sig i samband med sina årsmöten, då de vanligen symboliskt eldat upp något litet föremål. Vid slutet av 1970-talet började emellertid aktiviteten att bli allt intensivare, troligtvis i samband med ett generationsskifte i Brännarnas ledning. Det var också då som media började rapportera om en rad mystiska korsbränningar i Kalixområdet. Det var en utbrytargrupp ur Brännarna som specialiserade sig på att bränna plankor och andra träbitar hopfogade till kors. Denna utbrytargrupp drog snabbt till sig stora mängder nya medlemmar, och inom loppet av några få år var Brännarna i stort sett synonymt med Korsbrännarna.
Sedan mitten av 1980-talet är det bara Korsbrännarna som har någon verksamhet i området. Förutom årsmötet ordnar de numera ett illa beryktat luciatåg, Valborgsfirande, Första maj-tåg, midsommarfirande, och under sommaren arrangeras återkommande grillfester (Fig. 6).
De senaste åren har aktiviteten i skogarna kring Flasabäcken avtagit kraftigt. I stället verkar många söka sig till nätet, där virtuella korsbränningar lockar stora skaror entusiaster. Ytterligare en variant är de s.k. Skrivbordskorsbrännarna som väl får ses som ett mellanting mellan riktiga brännare och nätbrännarna. Utmärkande för medlemmarna av denna grupp är att de i allmänhet bor i tättbefolkade områden och mest ägnar sig åt teorietiserande kring korsbrännande, men det förekommer att de bränner små prydnadskors som inköpts i specialbutiker. Brännandet sker i kontorsmiljö eller i hemmet, mer sällan utomhus.
Brännarna är en ytterst hemlig sammanslutning. Nya medlemmar tillkommer genom släktskap eller kallelse.
Medlemskap är obligatoriskt för den som är kallad. Utträde är ej tillåtet. Man kan som utomstående inte ansöka om medlemskap eller få tillträde till deras lokaler. Den som söker medlemskap är omedelbart diskvalificerad för sådant. Därför är det mycket svårt att få någon kunskap om hur Brännarnas verksamhet och organisation ser ut. Ändå har vi efter att i decennier ha samlat den knapphändiga information som trots allt finns (t ex på deras webbplats) lyckats sammanställa en skiss över Brännarnas organisation (Fig. 7). Viktiga bitar saknas fortfarande. Dessa är dock förmodligen bara kända av en ytterst liten krets i Brännarnas ledande skikt.
---
Senast Brännarna gjorde något väsen av sig var i julen 2007 när Oraklet sågs planlöst vandra omkring i skogen iförd en brinnande tomteluva. Ingen vet varför.
